Parisa Liljestrands mandatperiod som kulturminister startade med buller och brak på kultursidorna efter att hon misstog Ruben Östlund för att vara författare. Sedan dess har hon stått i centrum för flera debatter och mött både bifall och burop. Inte minst har Sveriges nya kulturkanon väckt livliga diskussioner. Få politiska områden väcker så starka känslor som kulturen, där frågor om identitet, frihet och värderingar står på spel.

‍

Hon är kulturministern som enligt egen utsago inte ska vara kulturarbetarnas vän, utan företräda sina väljare. Hon driver en borgerlig kulturpolitik där barn, bildning, beredskap och breddad finansiering pekas ut som prioriteringar och ökat privat ekonomiskt engagemang uppmuntras. Som moderat kulturminister hävdar hon också att skattesänkningar är bra kulturpolitik. I höstens budget har kulturens andel av statens totala utgifter nått sin lägsta nivå på två decennier, statens kappsäck ekar allt tommare.

‍

Kulturens oberoende och principen om armlängds avstånd har varit bärande i svensk kulturpolitik i ett halvt sekel. Principen innebär att politiker inte ska styra innehåll i kulturen. Men var går gränsen? Regeringen och kulturministern framhåller denna grundpelare, men diskussionen om politisk påverkan på kulturlivet fortsätter.

‍

Den 12 november intar Parisa Liljestrand Studentaftons scen för att samtala tillsammans med moderator Jens Möller, kulturjournalist på Kulturnytt och Språket i P1.

‍

Häng med på en kväll om svensk kulturpolitik. Hur ska man bäst skydda kulturens oberoende? Bevakas kulturministrar oproportionerligt mycket? Hur ska kulturens privata finansiering fungera i praktiken? Vad kommer hända med kulturkanonen nu? Och har Parisa hunnit se Triangle of Sadness ännu?