Studentafton 18 feb 2015

Två av Studentaftons mer traditionella arrangemang är Rektorsaftonen, då en ny rektor installeras, och Statsministeraftonen när en ny statsminister tillträtt. För en månad och arton dagar sedan tillträdde Torbjörn von Schantz som ny rektor vid Lunds universitet och ikväll står han på scenen i AF-borgens Lilla Sal som terminens andra gäst – på sin rektorsafton.

”Jag har inte haft tråkigt en enda minut som akademisk ledare” säger Torbjörn von Schantz och talar inledningsvis om sina tidigare erfarenheter inom den akademiska verksamheten. Rektorsposten tror von Schantz kommer innebära helt nya utmaningar, ”här finns ingen mental garderob att gå in i”, när han nu inte har några chefer över sig som kan ta över.
”Här är jag i rampljuset hela tiden. Och det lär jag få vänja mig vid.” säger von Schantz med viss respekt inför sitt sexåriga rektorskap och att stå som ytterst ansvarig. Von Schantz talar lugnt och tydligt när han beskriver sina visioner för tiden som rektor, men betonar att han fortfarande är i en lärande och lyssnande fas. Han vill att Lunds universitetet ska vara en institution i världsklass – ett mål som universitet ska närma sig genom förbättringar av grundutbildning, arbetsmiljö och ett förändrat ledarskap. Han vill se ett större engagemang grundutbildingen, som han tror är en grundpelare för universitets utbildningskvalitet, han vill öka antalet timmar eleverna spenderad med lärare och förbättra den konkurrerande och elitistiska miljön.
”Jag har tänkt jobba mycket med att utveckla det kollegiala ledarskapet, och försöka förena det med new public management – en mer linjeinriktad ledningsstrukturer”. Så att vi får ledare som vågar ta ansvar […] både för den egna enheten och ett stort ansvar för universitet som helhet”, säger von Schnantz och avslutar sitt anförande.

”Vem är Torbjörn von Schantz?” undrar moderator Sebastian Persson, vice ordförande för Lunds universitets studentkårer (LUS). Von Schantz beskriver sig själv som en ”inbodd Lundabo”, som varit skriven här sedan familjen flyttade till Lund i hans barnaår. I Lund är han på hemmaplan och det var också här han själv studerade ekologi. Sedan -72 har han jobbat vid universitet och även suttit som lärarrepresentant i universitetsstyrelsen och varit dekan för den naturvetenskapliga fakulteten.
Studentlivet i Lund tror von Schnatz är en viktig del av marknadsföringen, och att Lundakarnevalen i sig blivit ett viktigt varumärke, inte bara för universitet utan för hela staden. Sin egen roll i studentlivet målar han upp ganka blygsamt;
”Jag var med på nationer och festade och dansade […] men jag var nog rätt städad”.

Samtalet når studieavgifterna inom universitetsvärlden, som von Schantz anser ”motverkar mycket av universitets ideal och syften” då det försvårar att arbeta utifrån ideologin om allas lika värde och rätt till utbildning.
”Jag är stolt över att vara svensk med vårt systen med fri sjukvård och fria studier, jag tycker det är en viktig del av vårt land” utvecklar von Schantz och ställer sig negativ till studieavgifterna. Han beskriver även sin bild av utbildningen som ett verktyg för att öka förståelsen mellan nationer, och att bedriva biståndsarbete genom att erbjuda en utbildnings och därmed utveckling i ett annat land.

Under aftonen senare del bjuds publiken in för att ställa sina frågor till rektorn. Von Schantz beskriver sin bild av god marknadsföring, vad han bär med sig från tidigare anställningar och hur integrationen av utbytesstudenter kan förbättras. En av kvällens sista frågor uppmanar von Schnatz till att förklara vad han som rektor vill uppnå med sin sitt rektorskap:
”Jag vill att studenter ska vara stolta över den utbildningskvalitet de fått när det går ut härifrån”.

Foto: Lukas J. Herbers.

Studentafton med Peter Sunde 21 januari 2015.

”Det första jag gjorde var att hoppa in i bilen och köra därifrån fort […] sen käkade jag pommes”, svarar Peter Sunde på aftonens första fråga – om hur det var att bli frisläppt från anstalten Västervik Norra.

”Just det att kunna välja när man gör vad med sitt liv är en ganska grundläggande förutsättning för att vara en människa” menar Peter och förklarar frihetessymboliken i den första måltiden utanför fängelset. Sin fängelsetid beskriver Sunde som en ”statligt sanktionerad kidnappning” som gav honom insikten ”att när man har det riktigt illa kan man ha det ännu sämre”.

Det är årets första Studentafton och kvällens gäst är medgrundaren till Piratebay; Peter Sunde. Tillsammans med moderatorn, journalisten Hanna Fahl, sitter Sunde nu på scenen i AF-borgens Stora sal. Fahl undrar hur allting startade – varifrån kom det starka intresse för internet, programmering och informationsspridning som han till slut kom att sitt i fängelse för?

Under ungdomsåren i västgötska Lidköping lades grunden för hans internetintresse. Tillsammans med andra aktiva i ”demoscenen” kunde han med vänner i Lidköping och andra över kontakt på internet utveckla sina programmeringskunskaper. Men Sunde påpekar att programmering aldrig var hans riktiga styrka utan att han ”nog är bra på idéer och få folk till att tycka att det är jättestort och jättebra. Och så försöker jag lägga över allt ansvar på dem så att jag slipper det”.
Det var också nu piratrörelsen växte fram.
”Det var ingen diskussion om det var rätt eller fel, man bara gjorde” säger Sunde och förklarar demoscenens sidospår; att knäcka koder till datorspel och sprida upphovsrättskyddad information.

Fahl för sedan samtalet till piratrörelsens koppling till Sundes politiska ställning.
”Informationstillgång är det som är viktigt för ett samhälle och att man kan lära sig saker”, säger Sunde och fortsätter; ”Jag har sett på internet som ett form av bibliotek där man har tillgång till information på lika villkor”. Att kunna dela kultur såväl som utbildning fritt över världen tror Sunde kommer lära länder kommunicera med varandra.

Själv har Sunde aldrig velat ställa sig bakom ett parti, och säger att ha aldrig ska göra det heller. Att han under våren 2014 ställde upp i finska valet till Europaparlamentet ”beror helt och hållet på att man då väljs inte som enskild individ”, och att det endast är hans egna åsikter han är redo att representera. Vidare under kvällen nämner han sin positiva inställning till medborgarlön och sin socialistiska grund i politiken.”

Peter Sunde ger ett lugnt intryck och verkar till viss del oförstående för den publikmängd han lockat liksom det stora mediaintresset som uppstått kring hans person. Hanna Fahls beskrivning av honom som förkroppslingen av Piratebay verkar han inte köpa utan rycker istället på axlarna och bli uppriktigt förvånad då publiken applåderar instämmande efter hans uttalanden. Det märks att det här en man som inte är van att möta sina fans, i alla fall inte från en direktsänd scen framför hundratals lundastudenter. Men ändå verkar han trivas.

Under de dryga trettio minuterna av frågor från publiken svarar Sunde på hur en bäst skyddar sin personliga information på internet, ger sin syn på framtida immateriella rättigheter och Piratebays utveckling. När den klassiska frågan om vem Sunde velat se på en Studentafton är hans spontana svar Hanna Fahl, men tilläger sedan; ”Det ska vara en kvinna i alla fall, för det är något som alltid saknas. Robyn vore skitcoolt”.

Studentafton med Nina Björk 11 november 2014

Terminens tredje afton har tagit plats i AF-borgens café Athen. I var sin av de två skinnfåtöljerna slår sig kvällens gäst Nina Björk ner tillsammans med moderatorn Cecilia Nebel. Resten av kaféts fåtöljer, stolar och soffor har fyllts av en ung publik och samtalet tar sin början i Björks debutbok ”Under det rosa täcket” från 1996 som blev en feministisk klassiker med över 100 000 sålda exemplar:
”Blir det lättare eller svårare att gå vidare efter den typen av kritik?” undrar moderatorn.
”Jag är fruktansvärd nervös inför recensioner, och det blir värre och värre efter varje bok”, börjar Björk och beskriver sedan insikten om bokens framgång och hur hon varnande tänkte ”Det här får jag inte vilja uppnå igen […] det får inte bli en modell för hur det är att skriva en bok”.

Björk senaste bok från 2012 ”Lyckliga i alla sina dagar” visas upp på scen och hon berättar om hur boken växte fram ur Walt Disney och Marx beskrivning av människan som djuret som planerar framtiden. Just i Disneys storartade drömvärld börjar boken och når sedan sin kärna, enligt Björk, i konflikten mellan drömmar på individ- och samhällsnivå:
”Varför får vi drömma så stort individuellt? Det finns ingen gräns för hur långt vi får drömma som individer […] samtidigt finns det ett kritiskt tänkta mot det utopiska i politiken”

”Sktidrömmar, vad menar du med det?” är moderatorns nästa fråga och syftar till en artikel Björk skrev för DN 2007.
”Det var under högkonjuktur då materiella drömmar fick ta stor plats […] Det finns så mycket viktigare och större saker”, menar Nina än att kritisera sitt eget hem. Flera gånger har Björk fått kritik för att ha agerat ”pekpinne” för hur folk ska leva och tycka, något Björk besvara med:
”Lever man tillsammans är man inte herre över sina egna drömmar och sitt eget begär” och förklarar vidare massmedias roll, som är så nära oss i dagens samhälle och gör det svårt att känna sig fri och självständig:
”..vi (har) vant oss vid så mycket att vi inte ser det som en påverkan eller infiltration av våra hjärnor” säger Björk och hävdar att det är lätt att se henne som en pekpinne, men egentligen är samhället fyllt av dolda restriktioner och ramar:

När Nebel undrar om Björk kan se några positiva sidor hos kapitalismen lyfter hon fram kapitalismens framgångar – att vi idag kan göra otroligt mycket mer än tidigare. Men på bekostnad av kapitalismens behov av en ständigt växande marknad  har vi tappat tilltron till människors lika värde, och andra grundläggande idéer vi annars tar för givna, menar Björk. Hon fortsätter med att beskriva sitt begrepp ”kulturell kannibalism”:
”Reklamen handlar jättelite om grejer eller materiella saker, det handlar istället om vad vi verkligen vill ha; kärlek, gemenskap, närhet och vänskap […]Omedvetet lär vi oss att vi kan få det genom att köpa saker och ting.”

Flera gånger under samtalet vänder sig Björk mot och talar direkt till publiken, som under aftonens sista halvtimme bjuds in i samtalet. Frågor som; ”Hur ställer du dig till feministiskt initiativ?”, ”Är inte socialismen förlegad?” och ”Vad ska människor göra av sin kreativitet?” besvaras av Björk med iver och engagemang, och många efterföljande diskussioner uppstår. Instämmande hummande och spontana applåder efter välformulerade svar visar att hon har publiken med sig. En av kvällens sista talare från publiken ifrågasätter hur hon kan kombinera sin pessimistiska syn på framtiden och vilja att skriva böcker, som ju ändå har en framtidsanda.
”Vi kan inte vara realistiska i vårt hopp, vi måste vara helt galna i vårt hopp”, säger Björk och beskriver konflikten mellan att känna och att tycka, och att hon så långt det är möjligt försöker leva som hon lär, trots att ”det är så ologiskt mellan hjärta och hjärna..”.

Studentafton 22 oktober 2014

Sorlet i AFs Stora sal lägger sig när Studentaftons förman Casper Törnblom kliver upp på scenen och presenterar kvällens afton. Till kraftiga applåder välkomnas de fyra chefredaktörerna Jan Helin, Fredric Karén, Pia Rhenquist och Peter Wolodarski tillsammans med moderator Filip Sturwe. Framme på scen sitter nu fyra av Sveriges mäktigaste inom medievärlden och kvällens samtal börjar.

Under året har det rapporterats om kraftiga sparkpaket, ett stort antal uppsägningar och tidningsredaktioner som tvingats läggas ned. Sydsvenskans Pia Rehnquist tycker att beskrivningen ”Hotet mot journalistiken” är ett ”kvällsstidingssätt” att vinkla det på och att den nuvarande situationen istället borde beskrivas som ett paradigmskifte med enorma möjligheter. Peter Wolodarski, chefredaktör för Dagens Nyheter, beskriver sina två största utmaningar i jobbet: att skapa bra journalistik och klara förflyttningen av klassisk pappersjournalistik till en digital produktion, och menar att det är en ”nödvändighet och självklarhet att vi ska erbjuda journalistik i toppklass”.

Samtalet når förtroende från läsarna och hur detta avspeglar tidningens kvalitet. Av de fyra representerade tidningshusen är det Aftonbladet som hamnar längst ner på förtroenderankningen, något Jan Helin accepterande menar är ”något vi får hacka i oss”. Hur en nyhet presenteras påverkar dess trovärdighet. Kvällstidningen har alltid varit en blandning mellan högt och lågt, med en snabb och engagerande berättarton förklarar han vidare.
Peter Wolodarski delar inte Helins syn på ett lågt förtroende hos läsarna: ”Då skulle jag inte göra mitt jobb. Hamnar man väldigt väldigt högt kan det tyda på att man är lite för korrekt och tråkig. Journalistik kan vara underhållande, absolut – men det ska inte vara bara underhållande. Måttet för oss (på DN) är hur den journalistik vi har engagerar våra läsare”. Samtalet på scenen blir livfullt och liknar plötsligt mer en debatt.
Pia Rhenquist håller med Wolodarski och tillägger: ”Debatten kommer alltid handla om är kvalitetsjournalistiken hotad av jakten på klick […] det är mycket mer komplicerat än så. Det handlar inte om att nå så många som möjligt utan det handlar om vilka man når, hur länge man når dem, hur engagerade dem är, hur dem interagerar…”

Moderator Filip Sturwe för samtalet vidare till möjligheterna och utmaningarna för dagens journalistik.
”Jag tror vi kommer se ganska stora förändringar de kommande två åren. Lokaltidningar kommer har det väldigt tufft för de har ingen volym i sin digitala affär” förklarar Svenska dagbladets chefredaktör Fredric Karén. Karén beskriver möjligheten att växeldra papperstidningens nedtrappning med den nätbaserade tidningens utveckling, men säger också att han ”nog är beredd att vara mer radikal än så”.
”Vi kommer behöva ännu mer fokus digitalt under kommande år, och lägga mindre kraft på tryck. Om vi ska kara framtiden är det ett måste” avslutar han.
Peter Wolodarski beskriver situationen som svår men inte omöjlig genom kompenserande nätbaserade intäkter, besparingar och en förändrad produktion.  ”Varje nytt decennium […] har sina förändringar i landskapet som inneburit en slags strukturomvandling. Den omvandling som vi är inne i just nu är betydligt mycket mer genomgripande och kraftfull. Vi kommer se en större förändring nu med färre traditionella aktörer, fler nya aktörer ännu inte är påtänkta,ännu bättre teknik som kommer ge en ny typ av innehåll, bättre interaktivitet och i slutändan tror jag att användarna kommer vara vinnarna”. Karén hävdar att behovet av journalistik aldrig varit starkare än idag: ”Jag har slutat gräva ner mig och se svart på tillvaron. Det finns otroligt mycket positivt i framtiden […] det finns väldigt mycket nya möjligheter med andra typer av projekt som kommer vara relevanta och spännande för den tiden”.

Samtalets sista del av publikfrågor ger många långa svar om journalistens ansvar, den växande live-journalistiken och en homogen yrkeskår. Till en undrande journaliststudent ur publiken svarar Rhenquist att: ”Som journaliststudent skulle jag inte vara orolig – det har aldrig varit så spännande som att vara journalist som i dessa tider”.

Foto: Jens Hansen

Studentafton med Gudrun Schyman, Kristin Linderoth och Seher Yilmaz

7 oktober 2014

Temat för höstterminens första afton är högaktuellt och har fyllt universitetsaulans alla stolar och bänkrader. Det var över ett år sedan Gudrun Schyman gästade Studentafton sist, då i sällskap av Kakan Hermansson och Nour El Refai. Ikväll är hon tillbaka i Lund för att åter prata om feminism – denna gång tillsammans med Kristin Linderoth och Seher Yilmaz.

Tillsammans med kvällens moderator Johanna Palmström kliver gästtrion upp på scenen och intar sina platser. I den röda skinnsoffan sitter nu representanter för tre av feminismens grundpelare; Gudrun som politisk talesman för Feministiskt initiativ representerar politiken, Kristin som är genusforskare vid Lunds universitet representerar akademien och Rättviseförmedlingens ordförande Seher representerar aktivismen.

Kvällens första fråga faller sig därför naturligt – vilken del av feminismen saknas på scenen? Det fackliga benet fattas, tycker Kristin och fortsätter; ”Det känns  som ett ben man ofta glömmer, den fackliga feminismen har lite en annan karaktär (…) och använder sig inte av de begrepp man förväntar sig att feminism ska göra”.  Seher hade gärna sett att den antirasistiska feminismen representerats medan Gudrun vill betona folkbildningens vikt i frågan, som hon menar varit en bärande tanke inom feminismen sedan början.

Moderatorn för samtalet vidare till feminismens motståndare, vilka de är och var de finns. ”Det huvudsakliga hotet är snarare de opersonliga krafterna vi inte ser som tjänar stora pengar på att människor delas upp i grupper. Feminismens fiende är ekonomisk ojämlikhet i ett samhälle som slits isär – och det upprättas av folk med intresse inom det systemet där feminismen inte kan frodas” svarar Kristin. Gudrun håller med och menar att feminismens fiender finns överallt och att kvinnohat är ett resultat av rationalitet lika lite som rasismen är det; ”Det handlar inte om individuella tillkortakommande utan om strukturer och djupare liggande idéer och okunskap”.

Gällande dagens feminism och dess utmaningar beskriver Gudrun sin vision om att utveckla den nuvarande synen av vad politik är; ”Politik är mer komplext än vad som målas upp idag”. Seher håller med och tillägger;  ”Vi behöver inte vara överens. I många sammanhang mår vi bra av att erkänna att vi inte håller med varandra. Det är viktigt att vi erkänner att de är så”. Att dela upp feminismen i olika undergrupper hävdar Seher är ointressant och menar att det är just den diskussionen inom feminismen som skapar dess bredd, det ska finnas mer än ett sätt att vara feminist på.

Samtalet når feminism inom akademien och överrepresentationen av män högt upp i universiteten. ”Varje rum ska spegla samhället så som det ser ut. Alla ska ha en naturlig plats i alla rum” argumenterar Seher. Hon talar om farligheten i att inte tänka steget längre, vikten av att lyfta olika typer av förebilder och att bryta det invanda mönstret. ”Alla rum ska vara tillgängliga  för alla människor” avslutar Seher.

Publiken får ställa sina frågor och kvällens intensiva samtal börjar gå mot sitt slut. För en stund var det ständigt pågående samtalet om feminism centrerat till Studentaftons scen. De nittio minuterna har varit fyllda med allt från genusforskningens betydelse till vad en feministisk regering innebär såväl som strategitips för att bemöta argument. Nu lämnar det feministiska samtalet universitetsaulan för att återgå till sin plats vid köksbord, på fikaraster, i politiska debatter, statsministertal och tidningsartiklar – kanske med en lite djupare förankring hos kvällens gäster och publik än tidigare.

Studentafton med Ingrid Betancourt 21 maj 2014

Grands stora sal är fullsatt inför vårens sista Studentafton som gästas av Ingrid Betancourt, den före detta colombianska presidentkandidaten som kidnappades av FARC-gerillan och hölls fången under åren 2002 till 2008.

Kvällens samtal, modererat av Dr. Oscar Jansson, forskare i kulturantropologi vid Uppsala Universitet , tar sin början i den person Ingrid Betancourt var innan kidnappningen i februari 2002. ”I would be giving orders and expect people to obey”, säger Ingrid och beskriver sig själv som en ”tough cookie”. Dagarna före kidnappningen hade hon spenderat med sin far, som varit en viktig förebild i hennes liv.  ”My father had always told me that when you face difficult choices you have to define your choice not by your interest but by your pincples”, berättar Ingrid. I beslutet gällande att resa till San Vicente de Caugan och hålla en planerad kampanj eller inte, stod hennes principer på spel, och hon valde att bortse från regeringens varningar och tog risken att resa ensam trots gerillans ockupering av området. Även om konsekvenser som valet kom att medföra innebar en otrolig påverkan av hennes liv står hon fast vid sitt beslut. ”It was a very hard pill to swallow and it still is”, avslutar hon.

Betancourt berättar om tiden i fångenskap som innebar fysiska såväl som psykiska utmaningar. Till omvärlden sa FARC-gerillan att hon var i gott tillstånd, hälsosam och lycklig när hon i själva verket kritiserade det politiska läget. Hon försökte tala med FARCs ledare om politiken i landet, men för dem var hon endast en trofé. Detta, att bli förnekad sin egen identitet och rätten till att yttra sig, anser Betancourt var något av det mest påfrestande under sina sex år i djungeln: ”You loose your voice, so in a way you loose your dignity”,  förklarar Ingrid.  Men tanken på hur hon skulle se tillbaka på sig själv och sin tid i fångenskap motiverade henne till att aldrig ge upp eller anpassa sig efter gerillan.

Samtalet går vidare till att handla om dagens Colombia. Betancourt beskriver den politiska situationen, en ojämn resursfördelning och de komplexa problem FARC-gerillans medför;  människor som tvingas sälja sina rösträtter för mat, ett orättvist lagsystem och en utbredd fattigdom i ett land beroende av kokainexport.  Trots den stora process ett frigörande från paramilitären kommer kräva är hon övertygad om att det är möjligt, även om hon medger att det kan kännas hopplöst. ”Sometimes when you see things in perspective you have this kind of frustation when you feel how you are clumsy in fighting for the good and how brilliant and creative those are who are not fighting for the good and succeeding in convincing people – I have that worry right now”, säger Betancourt och ler.

”In my imagination (…) peace in Colombia is a country where kids will be kids and where being a Columbian will be a source of opportunities and not a source of disgrace”, säger Ingrid hoppfullt. Betancuourts kärlek till landet är tydlig när hon berättar om sina drömmar för Colombia. Landet behöver hjälp från  omvärlden menar Betancourt och belyser individens ansvar i världen, vikten av interaktion mellan nationaliteter,  utbyten mellan länder och att sprida budskapet om livets möjligheter – även till Colombia. ”It is not because they are in dark situations they are different from us”, förklarar Ingrid som menar att det är bristen på möjligheter som förstör för de unga i Colombia.

Hängivet har publiken lyssnat till Betancourts imponerande livshistoria och otroliga människosyn. Frågorna från publiken berör bland annat gerillans framtid, Betancourts förhållande till Chavez och hennes syn på feminism. Hon besvarar samtliga ingående med stort engagemang.  Efter kvällens sista fråga fyller kraftiga applåder salen, här och där rinner en tår och det märks tydligt att Ingrid Betancourt gjort intryck på sin publik.

Studentafton tisdag 13 maj 2014

Bara ett fåtal dagar innan det att Lund ska fyllas av årets karneval besöker Ian Lundin Studentafton, under att av sina få Sverigebesök. Några minuter över sju kliver han på stadshallens scen tillsammans med kvällens moderator, Erik Blix – känd som programledare för ett flertal program på Sveriges Radio.

”Det började med min far, Adolf Lundin, och hans pojkdrömmar om Amerika”- Ian Lundin beskriver inledningsvis hur familjebolaget föddes ur faderns intresse för amerikanska oljemagnater och drömmar om att bli oljeingenjör.  ”Min far hade en sån passion och var alltid produktiv. När man var omkring om honom kände man sig alltid glad, allt var så positivt.” Ian talar om Adolfs drivkraft att leta efter olja som tillslut gjorde honom till en fristående oljeentreprenör 1971.

För Ians egen del fanns det aldrig riktigt någon alternativ väg i yrkeslivet. Adolf ville gärna inkludera sönerna i sitt bolag och menade att Ians jobbdrömmar, från marinbiolog till detektiv, alla kunde få utlopp inom familjeföretaget. Under en middag på franska rivieran när Ian och hans bror inte ens nått tonåren ställde pappan frågan rakt ut ”Nu har ni tio minuter på er att bestämma vem av er som ska syssla med olja och vem ska ägna sig åt gruvdrift”. Ian och Lukas som vid den åldern tyckte att tio minuter var väldigt lång tid satt tysta tills Lukas snabbt flikade in innan pappan kom tillbaka ”Du får ta olja”, och på den vägen blev det.  På samma sätt som Adolf argumenterade för att oljeindustrin rymmer plats åt alla argumenterar idag Ian själv om oljebranschens vidd. ”Det är något alla studenter borde tänka på, för det finns så mycket bra jobba inom oljeindustrin”. Han vill sudda bort den smutsiga stämpel branschen fått och belysa en framtid med stor utvecklingspotential.

Då samtalet når de moraliska och etiska kontroverser verksamheten kopplats till betonar Ian att deras affärsidé alltid varit att hitta olja – och att man måste borra där oljan finns. ”Helst hade vi borrat här, men i Sverige finns ingen olja”. Att ha en dialog med regeringen när det gäller att gå in i politiskt besvärliga områden är viktigt enligt Ian, som tror att man därigenom kan påverka landet på ett bra sätt; ”Där det bara finns isolering och sanktioner finns det ingen chans att det kan bli bättre, men man måste föra en dialog även med de värsta regeringarna i världen. När vi går in i ett land checkar vi först om det finns några sanktioner, något emot att vi går in i det och om det finns någon negativ påverkan av befolkningen. Vi går inte in utan stöd från befolkningen.” Genom stora investeringar i landet, vägbyggen och anställningar gynnas befolkningen av företagets närvaro hävdar Lundin.

När moderatorn frågar om Ian har ett liv utanför oljebranschen verkar han till och med själv osäker; ”Jag vet inte vad jag gör men dagarna går snabbt. När man varit med i den här industrin kan kan inte bli upphetsade av sådana smågrejer som golf. Precis som min far sa om sig själv, så har jag olja i ådrorna. Det är något man blir absorberad av, det är ett så fascinerande ämne”.

Redan från början är det en mycket interaktiv afton där Erik Blix uppmanar publiken att ställa frågor och avbryta samtalet. I rollen som moderator fungerar Blix såväl som medlare som utvecklare av dialogen mellan Ian och publiken. Framför allt märks det av under kvällens sista halvtimme av publikfrågor, vissa från studenter intresserade av entreprenörsskap och karriär, vissa från en och annan aktieägare. Frågorna blir ofta tre istället för en och liknar mer diskussioner, med fokus på kommande utmaningar och oljebranschens utveckling.

VM 94-afton 2 april 2014

Stämningen AF-borgens stora sal är snarlik den i en fotbollsarena före avspark. Applåderna från en stående publik fullkomligt dånar när kvällens gäster; landslagstränaren Tommy Svensson, målvakten Tomas Ravelli och anfallaren Martin Dahlin går upp på scenen till tonerna av ”När vi gräver guld i USA”.  Plötsligt känns kvällens nostalgiska tema inte längre avlägset, det är som att vi flyttat oss tjugo år tillbaka i tiden – tillbaka till Rålambshovsparken vid bronshjältarnas hemkomst 18 juli 1994.

”Så mycket applåder har man aldrig fått i Skåne eller Lund någonsin” skämtar Ravelli och syftar på motståndet mellan hans hemmaklubb IFK Göteborg och MFF. Moderator för kvällens afton är sportjournalisten Olof Lundh, som hoppat in och ersatt Arne Hegerfors som tvingats lämna återbud.  Tommy Svensson får kvällens första fråga; hur Sverige 1994 kunde lyckas ta en VM-medalj.  ”Den enkla förklaringen är att vi hade så jäkla bra fotbollsspelare” svarar Tommy först, men förklarar sedan den otroliga vikten bakom mental styrka: ”Man måste våga tänka tanken att vi ska spela final och när vi åkte över tror jag alla hade den inställningen -att vi kunde bli världsmästare”. Dahlin håller med sin före detta tränare: ”Vi hade extremt starkt självförtroende och såg inga hinder, vem än vi skulle möta. Hade vi en bra dag kunde vi slå vem som helst”.  Ravelli instämmer och menar att ”framgångsrika idrottsmän måste ha en målbild som är positiv, och oftast blir det så. Det är viktigt att ha en positiv inställning till livet överhuvud taget, inte se hindren utan möjligheterna”. Martin Dahlin tar även upp truppens erfarna spelare och Europamästerskapet 1992 de hade i ryggen. Dahlin säger att de redan -92 kunde mäta sig med världens bästa fotbollslag och att grunden för framgången -94 lades redan då.

Flera gånger under aftonens samtal lyfts Tommy Svensson kvaliteter och egenskaper som tränare fram. Dahlin talar om hans förmåga att stötta och motivera alla i laget: ”Tommy hade en stark inverkan på mig och fick mig att vilja vara med och prestera bättre än någonsin. Jag kom hem och hade ett stärkt självförtroende tack vare Tommy.”  Själv menar Tommy att ”Fascinationen med att vara lagledare i en lagsport är att göra avkall på sig själv för lagets bästa och se varje individs behov.”

Nästan tjugo år har gått sedan 18 juli 1994. Men den roll kvällens gäster tillsammans med sina lagmedlemmar haft för fotbollen, och den känslan av samhörighet och lycka deras framgång gav är ständigt närvarande under kvällen. Endast några få av salens totalt 650 stolar står tomma och samtliga följer hängivet samtalet på scenen. När publiken till sist får ställa sina egna frågor får Tommy, Thomas och Martin beskriva hur de tror de påverkat dagens fotbolls-Sverige, vilket som skulle vara Tommys råd till Erik Hamrén och vad som gjorde dem till bronsmedaljörer.  På kvällens sista fråga, den klassiska Studentafton-frågan ”Vem skulle vara din drömgäst till Studentafton?” svarar Martin Dahlin efter en stunds tvekan: ”Diego Armando Maradona”. Publikens jubel tyder på att svaret är mer än godkänt.

Här kan du läsa Kvällspostens artikel ”94-hjältarna hyllade: ’Man blir nästan lite generad'” från aftonen.

Studentafton med Alexander Stutterheim onsdagen den 26 mars 2014.

Två veckor efter att ha ställt in sin ursprungliga afton på grund av sjukdom är Alexander Stutterheim tillbaka i Lund. Publikens förväntan samlas i en varm applåd när Stutterheim välkomnas upp på Café Athens scen av förman Casper Törnblom. Kvällens moderator, Mattias Åkerberg, copywriter och grundare av reklambyrån Please copy me, inleder kvällens samtal med ämnet lycka. Stutterheim talar om glädjen över en lyckad produkt, positiv respons från kunder och att få se sina varor i erkända butik. Men även lyckan i mer privata stunder -över mat, resor och tiden han spenderar med sin son.

Mattias för samtalet vidare till melankolin som så ofta förknippas med Alexander och hans företag. ”För mig är melankoli vemod. Om melankoli är en svårartad depression hade jag inte kunnat använda det som slogan. Jag talar om melankoli som det svenska vemod som föregår ett lyckotillstånd”, förklarar Stutterheim. Han belyser vemodets drivande kraft, att sorg kan vara något vackert och citerar sin morfar: ”För att uppskatta smaken av honung måste man innan dricka vinäger”. Projektet Svenska regn AB har gjort det mer okej att känna sig blå och risig ibland menar Stutterheim, och har därmed blivit en viktig del i hans liv. När Mattias frågar i vilka stunder Alexander själv känner sig melankolisk dröjer svaret en stund. Alexander beskriver sedan konflikten mellan perfektionisten inom honom och mötena med revisorn. Ångesten över produkterna som bär hans namn, att de därför måste vara perfekta, jakten på det perfekt tyget, knapparna och färgerna – som kommer i konflikt med de ekonomiska kraven.

Alexander berättar om hur projektet med regnrockarna föddes en dag när han var på väg till ett möte och det ösregnade ute. Hans paraply var trasigt, han ägde ingen snygg Burberry-trench utan hade på sig en golfjacka som tillsammans med hans kläder blev ”en komplett missmatch, jag såg ut som att jag skulle klättra i berg”. På ett kafé studerade han hur folk var klädda och insåg att ingen var klädd för vädret utan sprang mellan portarna med tidningar över huvudet. Ett par veckor senare hittade han sin morfars gamla regnrock i en lada ute i Roslagen. Efter att ha misslyckats få tag i en ny regnrock av liknande modell slogs idén om morfaderns rock och insikten på kafét samman. Stutterheim var trött på att behöva kompromissa i sitt dåvarande jobb och att designa och tillverka hundra regnrockar blev hans ”antidepressiva vinterhobby- projekt”. Hemma på köksgolvet skapade han en prototyp från morfaderns rock och tog med den och galontyg till en liten fabrik i Borås. En vårdag 2011 levererades 100 svarta handsydda regnrockar hem till hans lägenhet i Stockholm. Alexander beskriver sig själv som helt manisk i processen: ”Jag la till och med små handskrivna dikter i rockarnas innerfickor”. Efter bara ett par timmar och kö genom trapphuset ner till gatan hade de hundra första rockarna både gjort succé och sålt slut.

Publikfrågorna under aftonens sista trettio minuter belyser ämnen som varumärkesidentitet, skrivardrömmar och svårigheter med att vara företagare. På frågan vem han helst velat se bära en av sina farbror Melker-regnrockar svarar Stutterheim snabbt att han inte gillar det elitistiska drag han tycker företaget har fått utan säger att han vill att alla ska kunna köpa rocken. Men lägger senare till att det inte hade varit fel att se Woody Allen eller Bob Dylan i en rock. När Studentaftons förman, Casper Törnblom, ställer den avslutande ”Studentaftonfrågan”, om vem han skulle vilja se gästade Studentafton i framtiden svarar Alexander: ”Min vän Tomas Andersson Wij, han är oerhört smart och intressant och kommer ut med en ny skiva i höst.”

Studentafton med Hannah Widell och Amanda Schulman, den 5 december 2013

Stadshallens konsertsal är fullsatt med förväntansfulla människor. Kvällens afton sålde slut på femton minuter. Sorlet byts ut mot applåder när Studentaftons förman Casper Törnblom stiger upp på scenen för att presentera kvällens gäster- systrarna Hannah Widell och Amanda Schulman.

Jublet som bryts ut när Hannah och Amanda kliver på scenen är öronbedövande. Moderatorn Kristin Nord, journalist på Sydsvenskans kulturredaktion, inleder med frågan om hur allt började.

– Vi har alltid lekt sådant som vi gör nu. När jag var fem och Amanda tio brukade vi spela in radio. Vi frågade hur det var att vara varandras syster. Vi har hållit på med det här jättelänge men det tog lång tid innan vi fattade att vi skulle göra det i det offentliga rummet, säger Hannah.

Hannah är klädd i mönstrad blus, svart skinnkjol och ankelboots. Amanda har svart byxdress och pumps. Hannah fortsätter att berätta om deras systerskap. Hon berättar att åsiktsmoralmässigt är de lika, men de har tydliga roller. Hon är storasyster och Amanda lillasyster. När den ena är svag och ledsen är den andra stark och tröstar.

Moderatorn går vidare till ämnet feminism. Amanda berättar att de vuxit upp i ett kvinnodominerade hem där det var självklart att kvinnor kunde göra karriär precis som män. Kvinnors innehåll har alltid varit viktigt i jobbet också, och dessutom är mediebranschen kvinnodominerande, säger de.

Hannah och Amanda sprudlar av glädje under samtalet. De utbrister i skratt då och då som smittar av sig på hela publiken. De säger att deras ambition är att de ska våga prata om allt i sin podcast.

– ­Man behöver inte vara antingen eller. Man kan få tycka att det är härligt att ta på sig läppstift och att prata om ångest. Det finns en samhällsnorm att det är fult att prata om ytligheter och sådant som är typiskt kvinnligt. Men det är ju hårt att leva och då måste man göra allt man kan för att bli lycklig.  Man kan inte alltid ta kontroll över ångesten men blir man lite gladare att ett rött nagellack så är ju det fantastiskt, säger Amanda.

Moderatorn frågar om entreprenörskapet. Amanda svarar att de kommer på nya idéer hela tiden. Ena dagen vill de starta restaurang, nästa en hudvårdslinje. Kraften kommer i att det händer saker, säger Amanda. De beskriver en vanlig arbetsdag, som ofta börjar redan klockan åtta med att vädra idéer på sms, och sedan fortsätter med möte på kontoret vid tio. 50 procent är business, 50 procent kreativitet, berättar dem. Deras företag Perfect Day Media producerar både material är de själva står som huvudroller, såsom podcasten, men de producerar även stora mängder material åt kunder.

Hannah och Amanda pratar om hur det är att blotta sig så mycket i podcasten, om deras män, vikten av att stötta varandra och vart i livet de befinner sig nu innan intervjun avslutas. Aftonen fortsätter med en livlig frågestund från både människor som mest känner till dem vid namn och tillgivna podcastfans. Utanför konsertsalens väggar dånar stormen Sven, men i salen är atmosfären är varm. När frågestunden avslutas bryter en lika livfull applåd ut som den som inledde aftonen med deras entré.